Seth Erlandsson granskar en guide till Gamla testamentet från Libris förlag

Bokförlaget Libris har publicerat en guideserie till Bibeln och började sin utgivning med fyra guider till Nya testamentets böcker och en till GTs apokryfer. År 2003 utkom den första guiden till Gamla testamentet, nämligen Profeterna. Denna guide till GTs profetiska böcker ska här kommenteras.

Åke Viberg har skrivit den inledande artikeln om Profeterna samt artikeln om Jeremia, Lennart Boström har skrivit om Jesaja, Greger Andersson om Hesekiel och Daniel och Lars-Olov Eriksson om Tolvprofetboken. I en tid när man ofta bortser från Guds undervisning i Bibelns böcker eller missförstår och förvränger den, är behovet stort av goda guider till Bibelns böcker, hjälpmedel som för oss in i Bibelns värld och utan förvanskningar lyfter fram vad Bibeln verkligen lär. Är Libris bok om Profeterna ett sådant hjälpmedel?

Mitt svar blir: Bara i viss utsträckning. Mycket av guidningen till GTs profeter leder inte fram till texternas verkliga budskap och historiska sammanhang. Korrekta och matnyttiga iakttagelser blandas ofta upp med inomvärldsliga och missvisande tolkningar som den historisk-kritiska bibelvetenskapen är full av. Låt mig närmare belysa detta:

Källan till profeternas budskap är enligt Bibeln inte vad profeten själv kommit fram till utifrån inomvärldsliga förhoppningar eller besvikelser, utan vad Gud uppenbarar för profeten, vad Gud låter honom se genom övernaturlig uppenbarelse. De falska profeterna däremot styrs helt av egna inomvärldsliga överväganden. I Libris guide anges orsaken till innehållet i t ex Jesaja 40-55 vara just inomvärldsliga överväganden, ”en djup frustration över att det inte blev som det var sagt i de gamla profetiorna och i den nya förkunnelsen” (Viberg s 32). Profeten bakom Jesaja 40ff måste därför vara en senare profet än Jesaja, en 500-talsprofet som låter ”hoppet och förväntningarna” nu gälla ”en avlägsen framtid”. Det framtidshopp som Gud enligt Bibeln låtit Jesaja se kan han inte ha sett och förkunnat. Det anses i stället vara något som ”successivt växte fram under senare delen av 500-talet” till följd av en djup frustration (s 32f). Det sägs också vara ett faktum att ”profeterna har olika inställning i vissa frågor”. Men eftersom Gud inte kan motsäga sig själv, har man därmed avvisat profetens anspråk på att tala ”HERRENS ord”.

Jesajaboken tolkas så att Jesaja 40-55 riktar sig till folket vid mitten av 500-talet, ”ett slaget och desillusionerat folk”, och därmed måste författaren ha levt på 500-talet. Vidare hävdas att Jesaja 56-66 riktar sig till det folk som återvänt efter exilen och därför måste vara av ännu senare datum, också det en gammal bibelkritisk tanke. ”Det måste alltså uteslutas som en möjlighet att Jesaja offentligt framförde dessa ord på 700-talet eller tidigt 600-tal, eftersom de inte alls är riktade till människorna på den tiden”, skriver Boström sammanfattningsvis (s 48).

Den bibelkritiska eller s k vetenskapliga tanken att Bibelns innehåll har bestämts av vad människor successivt tänkt ut, har lett till ett evolutionistiskt tankeutvecklingsschema. Enligt detta utvecklingsschema är tanken på att det finns en enda levande Gud en sen tanke, likaså tanken på att Gud ska göra döden om intet och att de döda ska uppstå (se Jes 25:8, 26:19). Det sistnämnda är en avgörande orsak till att bibelkritiken frånkänner Jesaja kap 24-27.

På flera ställen i vår profetguide omnämns detta förlegade utvecklingsschema och används som argument för sena dateringar av profetavsnitt. Att monoteismen starkt betonas i Jes 40ff tas som stöd för att Jesaja inte står bakom dessa kapitel. ”Det är troligt att en tydlig monoteism inte präglade Israel från första stund”, ”tron på många gudar låg nära till hands för Israels folk”, heter det (s 64). Men Jesaja betonar inte bara i kap 40ff att HERREN är den ende sanne och levande Guden! På flera ställen i Jesajabokens första del betonas att andra gudar bara är förgängliga människoverk. Kung Hiskia bad till HERREN i samband med den assyriska belägringen år 701 f Kr och sa: ”De har kastat deras gudar i elden, ty de var inga gudar utan verk av människohänder, trä och sten. Därför kunde de förgöra dem. Men nu, HERRE, vår Gud, rädda oss ur hans hand, så att alla riken på jorden förstår att du är HERREN, endast du” (Jes 37:19-20. Jfr Jes 2:8,10, 31:7 och andra tidiga texter som 1 Sam 2:2, 1 Kung 8:23 och Ps 86:10).

Jesaja 53, profetian om Messias och hans ställföreträdande försoningsoffer, har länge varit ett problem för bibelkritiken. Hur kan en så tydlig profetia föras fram, helt lik en ögonvittnesskildring av och en kommentar till Messias lidande på Golgata kors, om GTs profeter bara förkunnar vad människor utan gudomlig uppenbarelse kan komma att tänka på? Libris profetguide förmedlar bibelkritikens tankar om Jesaja 53. Eftersom Israel gång på gång kallas för Herrens tjänare, skulle Tjänaren i Jes 53 också kunna vara Israel eller den fromma delen av Israel, sägs det. Men ingen grupp i Israel eller någon enskild israelit är syndfri som Tjänaren i Jes 53 och kan ställföreträdande gottgöra för alla människors synder. Tjänaren i Jes 53 kontrasterar mot tjänaren Israel, som Jesaja kallar döv och blind (42:18-20).

I stället för att grundligt presentera textens budskap uppehåller sig profetguiden vid invändningar mot textens messianska innehåll. Så här skriver Boström: ”Tidsperspektivet i Jesaja 53 är otydligt. ’Åskådarnas’ beskrivning av tjänaren är formulerad som något som redan hänt, som om det redan vore ett faktum” (s 86). Men det är ju ett faktum! Det som Guds ord uppenbarar är nämligen något säkert och därför använder profeterna ofta säkerhetens verbform i sina profetior, dvs perfektum. Profeten talar om det som Gud låtit honom ”se”. Han har sett hur Messias ”var genomborrad för våra överträdelsers skull” etc. Han har också t ex sett hur det folk som vandrar i mörkret såg ett stort ljus. Ordagrant står det i Jes 9:2 ”såg”, men eftersom det profeten beskriver handlar om vad som ska ske ”i kommande dagar”, översätter vi grundtextens profetiska perfektum med ”ska se” eller ”ser”.

Det är märkligt att Jesajaguiden helt går förbi de många viktiga frälsningslöftena i Jes 1-35. Jes 1:19 nämns men inte det starka löftet i 1:18: ”Om era synder än är blodröda, ska de bli snövita, om de än är röda som scharlakan, ska de bli vita som ull.” Beror det på att Jesaja 53 inte får ange grunden för förlåtelsens nåd eller påverkan från förvanskningarna i Bibel 2000 av t ex Jes 1:18, 7:14, 9:6 och 35:8?

När profetguiden kommer till Jeremias bok (s 91-118), diskuteras budskapet som en helt mänsklig produkt. Men när profetens budskap ses i ljuset av mänskligt tänkande, uttunnas dess rika innehåll på ett tragiskt sätt. Ytliga resonemang ersätter en vägledning in i profetbokens djupa undervisning, Guds dömande och upprättande ord.

Jeremia själv framhåller om och om igen att det inte är hans tänkande som ligger bakom budskapets innehåll, utan ”detta är HERRENS ord”, ”HERRENS ord kom till mig, han sade”, ”då sade HERREN till mig” etc. Men Viberg skriver t ex så här: ”I 31:31-34 står Jeremia utan tvivel på höjden av sitt tänkande om det framtida hoppet” (s 112). Förhåller det sig på detta sätt, vilket den historisk-kritiska bibelforskningen allt-ifrån 1700-talet utgått ifrån, nämligen att bibeltexterna är en produkt av mänskligt tänkande på olika nivå precis som all annan mänsklig litteratur, då blir det också naturligt att tänka sig att profetens ord med tiden kan förbättras och utvecklas av andra tänkare. Ja, precis så tänker sig också Viberg textens framväxt. Han skriver: ”Texten har sedan blivit föremål för större och mindre expansion av senare generationers lärjungar och skrivare som velat lägga till rätta och förklara för senare tider vad Jeremia verkligen menade. Dessa senare tillägg är framför allt att finna i Jeremia 1-25” (s 116). Är profetens ord däremot vad som kommit från HERREN genom övernaturlig uppenbarelse, vilket Jeremia hävdar, då är hans ord kanoniska redan från början, dvs ett heligt rättesnöre, och får inte ändras genom att man lägger till eller drar ifrån. Se 5 Mos 4:2, 12:32, Ords 30:5-6, Upp 22:18-19!

Greger Andersson framhåller i Hesekielguiden (s 119-139) att man måste tänka på att profeterna ”relaterade till olika läromässiga traditioner”. Han refererar olika åsikter om profettextens tillkomst och skriver: ”Några hävdar att profeterna som verkade före exilen i stort sett enbart förkunnade dom” (s 125). Det är ofattbart varför Andersson ger utrymme åt en så bibelstridig uppfattning. Genom profetböckerna, ja genom hela Bibeln går både dom och frälsning, synd och nåd, eller som Luther uttrycker det, lagens krav och evangeliets fria och oförtjänta gåva.

Anderssson ser profetens förkunnelse i ljuset av mänskliga förhoppningar och drömmar. ”Nu har de emellertid fått se hur allt det som de trodde och hoppades på har fallit samman. Säkerligen har de i varierande grad börjat överge sin gamla tro och sina gamla drömmar för att utifrån en mer realistisk hållning assimileras i den nya miljön. Då dyker de gamla trosbilderna, de gamla drömmarna upp igen. Bilder som talar om att allt ska återupprättas, att det trasiga ska bli helt. Troligen orkade inte alla mobilisera hoppet och drömmarna på nytt, men några gjorde det och drömmen levde vidare” (s 134).

Mänskliga drömmar och förhoppningar kan justeras av nya upplevelser. Därför talar många bibelkritiker om ”omtolkningar och tillägg”, om ”spår av att senare läsare omtolkat och tillämpat profetens ord på en ny tid” (s 139). Enligt Hesekiel är det typiskt för falska profeter att följa sin egen ande och framföra egna tankar och förhoppningar. Guds dom uttalas över ”dem som profeterar efter sitt eget hjärta”, som ”följer sin egen ande utan att ha skådat någonting” (Hes 13:3). Men bibelkritiken utgår ifrån att också Guds sanna profeter ”profeterar efter sitt eget hjärta”. Man kan eller vill inte acceptera som sant vad Hesekiel hela tiden upprepar: ”HERRENS ord kom till mig, han sade.”

LarsOlov Eriksson skriver ganska matnyttigt om Tolvprofetboken (s 141-201). Han betonar med rätta att samtliga profetböcker ”handlar om dom och frälsning”. ”Tolvprofetbokens samlade budskap är att Guds folk och även andra folk har syndat mot Herren, att detta måste medföra straff, men att det finns upprättelse att få” (s 142). Han lyfter också fram vad profeterna menar med termen ”syner”: ”Ordet anger det profetiska budskapets gudomliga ursprung; profeterna tar emot något från Herren som de sedan förmedlar vidare” ( s 175). Men också Erikssons framställning anknyter till antagandet att det som uttryckligen sägs vara vad HERREN har uppenbarat och sagt kan förändras eller överarbetas i omgångar (se t ex om Mika, s 173).

När det gäller profeten Jona förmedlas den bibelkritiska uppfattningen att ”kopplingen mellan Jonaboken och den i Andra Kungaboken nämnde profeten är en efterkonstruktion” (s 164). Eriksson nämner också psalmen i Jona 2 som ”ett särskilt problem”. Psalmen är ju ”en tackpsalm, när det väl hellre borde vara ett rop om hjälp” (s 165). Här ser man återigen hur relaterandet till mänskligt tänkande utanför Bibeln kan omintetgöra en rätt förståelse av texten. Frälsningen och tron på den är bibliskt sett inte en osäker förhoppning utan ”en visshet om ting som man inte ser” (Hebr 11:1). Den troende kan tacka för en frälsning som ska ske som om den redan hade skett. Så säker är den. Jämför med vad vi ovan sagt om det profetiska perfektet.

Anderssons guide till Danielsboken (s 203-229) är en sorglig läsning som kanske helst borde förbigås med tystnad. Han ser på bibelkritiskt vis Danielsboken som en återspegling av mänskliga tankegångar som gradvis växte fram och började ta form först på 160-talet f Kr. Författaren kan därför inte vara 500-talets Daniel utan måste vara en anonym jude från denna tid. Därmed återger inte Danielsboken sann historia utan en påhittad sådan. En fiktion behöver inte vara något bedrägeri, menar Andersson, om man uppfattar fiktion som ”en speciell litterär form eller genre”.

För Daniels bok och hela Bibeln är det helt avgörande att Gud verkligen visat sig tillförlitlig i sina förutsägelser och att han styrt och ingripit i historien precis så som hans utvalda vittnen återger händelseförloppet. Gång på gång hänvisas till Guds under, hans historiska ingripanden i historien, som bevis för att Guds ord och löften är sanna. Det är också grunden för den tröst som Danielsboken vill ge. Fiktioner och mänskliga drömmar kan inte ge någon verklig tröst. Angående detta och bibelkritikens påståenden om felaktiga historiska fakta i Danielsboken, se min bok Guds Ord och bibelkritiken – en granskning av teologin bakom Bibel 2000 (XP Media 2004), s 69-96. Där behandlas också bibelkritikens felaktiga identifiering av de fyra världsrikena. Tillåt mig citera följande från s 84 i denna bok:

"Om förutsägelserna och berättelserna om hur Gud ingripit och genom underverk räddat sina trogna bara är uppdiktade historier, kan inte Danielsboken trösta dem som drabbas av förföljelse för sin tros skull. Förutsättningen för Danielsbokens tröstande förmåga är att Gud verkligen är en sann och levande Gud som verkligen har sagt och gjort det som Daniel vittnar om. Är Danielsboken en bluff, ett falsarium från en anonym jude på 160-talet f Kr, måste denna bluff hemlighållas för troende och nödställda. Annars kan givetvis inte boken tjäna som en tröstebok för dem och stärka deras tro."

Profetguidens sista avsnitt, en fördjupning om Eskatologi och apokalyptik i Gamla testamentet (s 224-229), bygger på det tidigare nämnda evolutionistiska tankeschemat (att t ex tron på de dödas uppståndelse är en sen tanke). Därför måste Jesaja 24-27 vara ett sent tillägg till Jesajaboken och Daniel 12:1-3 vittna om att Danielsboken kommit till mycket sent. Apokalyptik, som betyder ”uppenbarelse, avslöjande”, ses av bibelkritiken som en mänsklig företeelse som vuxit fram mycket sent, fastän Gud flera gånger under historiens lopp för sina utvalda tjänare drar undan tidens och rummets ridå och uppenbarar, avslöjar den sanna verkligheten. Se t ex 2 Kung 6!

”Ett nytt motiv i apokalyptiken är att de döda ska dömas”, heter det (s 229). Men det är inte sant. GT talar i flera tidiga texter om HERRENS dag, som blir en domedag för Guds fiender. Men för de troende blir det den slutliga befrielsedagen tack vare Messias återlösningsverk. Redan Job vittnade om detta med största visshet mitt under svåraste lidande: ”Jag, jag vet att min Återlösare lever, och till sist ska han träda fram över stoftet. När sedan denna min hud är borta, ska jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv ska få skåda honom, med egna ögon ska jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta” (Job 19:25-27). Det är tragiskt men betecknande att denna trösterika text inte finns med i sin helhet i Bibel 2000.

Allra sist i profetguiden presenteras ”en lista med rekommenderad litteratur kring Gamla testamentets profetiska böcker” (s 231-234). Samtliga böcker i denna lista är på engelska och flera av dem är för vanliga bibelläsare alltför tekniska, förutom att de innehåller bibelkritiska idéer. Tyvärr saknas i denna lista den kommentarserie som enligt min mening är den överlägset bästa guiden till Bibelns böcker. Den är skriven för vanliga bibelläsare som du och jag och heter The People’s Bible, utgiven av Northwestern Publishing House, Milwaukee, Wisconsin, www.nph.net. En svensk översättning står på mångas önskelista och jag vet att Biblicum har planer på att börja översätta kommentarer från denna serie till svenska.

Seth Erlandsson, docent i Gamla testamentets exegetik
och en av Svenska Folkbibelns huvudöversättare

Kontakta oss

Stiftelsen Svenska Folkbibeln, Hantverkarvägen 24, 136 44 Handen

Tel: 08-7412601 - Email: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. .

Dela med dig...

Och ta del av nyheterna fran oss