Anders Robertsson och Roger Gustavsson bemöter kritik från Göran Rosenberg

I en debattartikel i DN den 8 april hävdar Göran Rosenberg dels att Mel Gibsons film ”The Passion of the Christ” handlar om judarnas kollektiva och ”dramaturgiskt understrukna” skuld till Jesu död och dels att detta har ett stöd i evangelierna. Det finns anledning att ifrågasätta Rosenbergs känsla för dramaturgi men framför allt hans påståenden om evangelierna. Hans tes att antisemitismens källflöde står att finna i de kristna urkunderna – och endast där – riskerar att ge en skev och tandlös analys av antisemitismen. Dock gör Rosenberg oss en tjänst genom att påminna om en mörk del av europeisk historia som vi riskerar att förtränga.

Allt sedan medeltiden har det kristna påskfirandet allt för ofta gått hand i hand med judeförföljelser. Rosenberg belyser företeelsen med hjälp av en moldavisk massaker under påsk-firandet 1903. Judar mördades brutalt under beskyllningen att vara Kristusmördare. Man frestas att undvika dessa på-minnelser genom att tänka att de som utfört dessa illdåd per definition inte kan ha varit kristna, då handlingarna varken stämmer med Nya testamentets kärleksbudskap eller Jesus uppmaningar att vända andra kinden till. Men man kommer inte ifrån att pogromer utförts av människor som just firat kristenhetens främsta högtid – kärlekens högtid då Gud erbjuder mänskligheten försoning. Rosenbergs påminnelser om dessa mörka episoder av vår europeiska historia är lika obehagliga som de är viktiga.

I de flesta fall har påskens mäss-ringning naturligtvis inte fungerat som pavlovska klockor för dreglande antisemiter. Men ändå tillräckligt ofta för att Rosenberg ska tala om en antisemitisk passionstradition. Har han då rätt i att Gibson ställer sig i denna mörka tradition? Stämmer det att evangelierna ger stöd för detta? Det finns mycket som talar emot Rosenbergs påståenden. För det första framgår det med stor tydlighet i evangelierna att Jesus ger sitt liv av fri vilja och hade kunnat undvika det om han själv hade velat. Detta är också – till skillnad från temat om kollektiv skuld – dramaturgiskt understruket i Gibsons film.

För det andra är ”hjältarna” i både evangelierna och filmen judar – Jesus, lärjungarna och kvinnorna som evangelierna lyfter fram. Då händelserna utspelar sig i Israel är det naturligt att judarna har en framträdande roll, och till historien hör att det judiska ledarskapet utlämnade Jesus till romarna och senare även förföljde hans judiska efterföljare. Flera av Jesu judiska lärjungar fick gå samma martyrväg som sin mästare. Man glömmer ofta bort att de första kristna som utsattes för förföljelser i Europa till största delen också var judar. Att både judar och romare varit handgripligt delaktiga i Jesu död, ger istället en fingervisning om allas skuld. Kristendomens budskap är ju att Jesus måste dö för att försona hela mänskligheten med Gud.

För det tredje är det stöd för antisemitism som Rosenberg läser in i evangelierna förklarat i hans eget påpekande om den framväxande kristendomen som en från början intern judisk angelägenhet. Det är de judiska ledarna och deras perspektiv på den nya rörelsen som Nya Testamentets judiska författare kritiserar. Förutom Lukas var samtliga författare till Nya testamentet judar. Att den dåvarande makteliten inom det judiska samhället vände sig emot den framspirande kristna rörelsen är förklaringen till att denna ”internkritik” kan spåras i skriften. Matteus och Johannes evangelier, som Rosenberg menar har lagt korsfästelsens huvudansvar på judarna, är skrivna av två av Jesus judiska lärjungar. De vänder sig främst till judiska läsare för att övertyga dem om att Jesus var den Messias som Gamla Testamentet talade om. Läser man dessa evangelier och Nya testamentet i sin helhet och sitt sammanhang finner man inga som helst belägg för att kristendomen skulle uppmuntra till antisemitism och förföljelse.

Endast en kyrka som har glömt sina judiska rötter kan tolka dessa skriftställen till judarnas kollektiva nackdel. Det är den antisemitiska tolkningen av dessa bibeltexter som lett till avskyvärda och okristliga gärningar. Redan på 100-talet fanns tolkningar av kyrkofäderna som hade gått ifrån det bibeltexterna sade. När kristendomen av politiska skäl blev statsreligion gavs inte bara starka incitament för dess korruption – den fjärmade sig också alltmer från sina judiska rötter och öppnade för såväl namnkristendom som antisemitism. Många av de illgärningar som därefter har skett i Guds namn har utförts under århundraden av katolsk, ortodox och protestantisk statsreligion och de har varit riktade mot judar, oliktänkande kristna och andra.

Att alla Europas kristna inte har stått bakom antisemitismen behöver knappast sägas. Under 1600- och 1700-talen uppstod t ex den kristna prosionismen. Ett flertal teologiska böcker skrevs av både engelska, irländska och danska författare om judarnas roll och deras återkomst till landet Israel. Idag finns det mängder av människor som aktivt verkar mot antisemitism utifrån sin kristna övertygelse. De kristna grupper som stöder judar och staten Israel gör det av kärlek till judarna (vare sig de bor i Israel eller inte), som de upplever som sitt brödrafolk. De gör det också därför att de uppfattar att Bibeln uppmanar dem till det. De tror att Israel är det land som Gud gav till det judiska folket och att judarnas inflyttning dit är en uppfyllelse av Guds löften. Att som Rosenberg se detta som ett uttryck för en slags sublimerad antisemitism är mer än märkligt.

Rosenberg skriver ”Det finns ingen ny antisemitism, bara nya uttryck för en gammal antisemitism vars historiska källflöde är kristendomens urkunder, inte islams”. Med ett sådant axiom frånsäger han sig förmågan att effektivt analysera och bemöta den antisemitism som idag breder ut sig. Antisemitismen uppstod ju inte under apostlarnas dagar och deras skrifter inspirerar knappast heller till antijudiska stämningar idag. Antisemitismen rullar för egen motor precis som övrig rasism kyrkosamfundens medverkan förutan. Nytt bränsle till denna motor kan komma från många håll och borde ständigt vara föremål för uppmärksamhet. Vem hjälper det om man – a priori – exempelvis måste bortse från den antijudiska propaganda som har muslimska förtecken. Tanken att evangeliernas förment antisemitiska källflöde skulle bidra till muslimska ungdomars attacker på franska synagogor vore absurd.

Rosenbergs dramaturgiska insikter är tveksamma, hans tolkning av Nya Testamentet ytlig och hans analys av antisemitismens rötter tendentiös. Att pastorn i en av uppskattningsvis 700.000 nordamerikanska kyrkor har skrivit om judarnas skuld på en affisch i samband med biopremiären är dessutom ett mycket svagt bevis för att Gibsons blodiga film håller på att leda kristenheten tillbaka till en antisemitisk bibeltolkning. Men vaksamhet skadar inte och Rosenbergs historiska påminnelser är viktiga och bör lyssnas på. Med tanke på sina ambitioner för en förändrad kristendom och judendom som Rosenberg beskrivit i avslutningskapitlet till sin bok ”Det förlorade landet” hade man dock förväntat sig en bättre analys av Nya testamentets texter.

Jesaja skriver: ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (53:5). Detta bibelsammanhang uppfattas av uppskattningsvis en halv miljard kristna – däribland 100 000-tals messianska judar – som en profetia om Jesus. En profetia som uppfylls i Nya testamentet och som utgör dess huvudbudskap.

Anders Robertsson och Roger Gustafsson

Kontakta oss

Stiftelsen Svenska Folkbibeln, Hantverkarvägen 24, 136 44 Handen

Tel: 08-7412601 - Email: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. .

Dela med dig...

Och ta del av nyheterna fran oss