Bra bibelöversättningar, Bibelns grundtext och olika handskrifter

Bra bibelöversättningar
En förutsättning för att bli en bra bibelöversättare är att förutom goda språkkunskaper ha en bra överblick över hela det bibliska materialet, förstå sammanhangen och den röda tråden och kunna leva sig in i vad Herren vill säga genom sina profeter, evangelister och apostlar. Det utmärkande för de gamla översättarna Martin Luther, hans medarbetare och de som senare stod bakom King James engelska version av år 1611 var dessa egenskaper. Vad svenska bibelöversättningar beträffar kom Luthers klara förståelse av Bibelns frälsningshistoria och profeternas löften som fick sin uppfyllelse genom frälsningen i Kristus Jesus att genomsyra de svenska reformatorernas överföring av Lutherbibeln till svenska språket. Den s.k. Gustav Vasas bibel 1541och bearbetningarna av den (Gustav II Adolfs bibel 1618 och Karl XII:s bibel 1703) känner troende igen som översättningar som gör rättvisa åt de bibliska sammanhangen och Bibelns huvudbudskap om världens ende Frälsare.

Bibelöversättarna av den därnäst utgivna och av Kungl. Maj:t stadfästa kyrkobibeln (1917 års bibel) hade påverkats av 1800-talets bibelkritik när det gällde Bibelns tillkomsthistoria och hade inte den helhetssyn på Bibeln och dess huvudbudskap som präglade tidigare översättningar. Därför är det inte underligt att troende längtat tillbaka till tidigare översättningars klarare förståelse av Bibelns budskap. Utan tvekan är Karl XII:s bibel, helst bearbetad till nutida svenska, en mycket bättre bibelöversättning än 1917 års bibel (för att inte tala om kulturdepartementets Bibel 2000, präglad av en bibelsyn som inte är Bibelns egen och som sliter sönder sambandet mellan Gamla testamentets löften om Messias och den nytestamentliga uppfyllelsen).

Men om nu Karl XII:s bibel är bättre än 1917 års bibel och Bibel 2000, hur ska vi då ställa oss till de skillnader som finns mellan den grundtext som Karl XII:s bibel har översatt och den grundtext som de flesta översättningar de senaste 50 till 100 åren har använt sig av? Det finns nämligen vissa skillnader. Vad beror dessa skillnader på? Är den grundtext som Erasmus redigerade fram på 1500-talet utifrån ett fåtal handskrifter bättre än den som redigeras fram under beaktande av ett mycket stort antal handskrifter? Det finns all anledning att ta itu med frågan om Bibelns rätta grundtext.

Bibelns grundtext
De ursprungliga manuskripten till Bibelns böcker försvann för länge sedan. Vi har endast tillgång till avskrifter av avskrifter av avskrifter av avskrifter. Men mängden avskrifter (manuskript = handskrifter) är så stor att vi genom jämförelser av de många olika handskrifterna i de allra flesta fall med stor säkerhet kan fastställa den ursprungliga ordalydelsen.  Av de existerande avskrifterna kan ingen anses helt korrekt i varje detalj. Därför är det så värdefullt att vi har tillgång till en så stor mängd handskrifter.

Det finns flera tusen manuskript av Gamla testamentet. Innan Dödahavsfynden gjordes från år 1947 var de äldsta hebreiska handskrifterna till Gamla testamentet från nionde och tionde århundradet e.Kr. I och med Dödahavsfynden fick vi tillgång till handskrifter från 200-talet f.Kr. Man har också försökt dra slutsatser om hur den ursprungliga hebreiska grundtexten såg ut utifrån de tidiga översättningarna till grekiska från cirka 200 f.Kr. och de gammaltestamentliga citaten i Nya testamentet.

När det gäller Nya testamentet finns det mer än 5350 handskrivna kopior av hela eller delar av NT. Drygt 30 innehåller alla NTs böcker. Det finns 99 papyrusmanuskript, 257 majuskelmanuskript (skrivna med bara stora bokstäver) och 2795 minuskelmanuskript  (skrivna bara med små bokstäver). Dessutom finns det 2209 grekiska lektionarier (kyrkoårstexter).

Papyrusmanuskripten är i regel de äldsta. De viktigaste är Oxyrhynchuspapyrerna som upptäcktes 1898. Över 40 av de manuskript som upptäcktes innehåller delar av NT. Papyrus 1 är från senare delen av 100-talet. Chester Beatty papyrerna inköptes på 1930-talet av Chester Beatty och Michiganuniversitetet. De tre manuskripten i denna samling är mycket tidiga och innehåller en stor del av NTs text. Papyrus 45 (från cirka 200) innehåller delar av alla fyra evangelierna och Apostlagärningarna. Papyrus 46 (från cirka 125) innehåller nästan alla Paulusbreven samt Hebreerbrevet. Papyrus 47 (från 200-talet) innehåller Upp. 9-17. Bodmerpapyrerna köptes av Martin Bodmer på 1950- och 1960-talet. De viktigaste papyrerna i denna samling är papyrus 66 (från cirka 175) som innehåller nästan hela Johannesevangeliet, papyrus 72 (från 200-talet) som innehåller hela Första och Andra Petrusbrevet samt Judas brev, och papyrus 75 (från cirka 200) som innehåller stora delar av Lukas 3 t.o.m. Johannes 15.

De stora majuskelhandskrifterna innehåller tidiga kopior av hela Bibeln på grekiska. Till skillnad från papyrusmanuskripten är de skrivna på behandlade djurhudar. Följande bör nämnas: Codex Sinaiticus (Alef), daterad av de flesta forskare till cirka 350-375. Codex Alexandrinus (A) från första delen av 400-talet. Codex Vaticanus (B) från 300-talet, det mest berömda manuskriptet i Vatikanbiblioteket i Rom. Flera av dess blad har gått förlorade. Ursprungligen måste det ha innehållit cirka 820 blad (1640 sidor), men nu har det 759, 617 med GT-text och 142 med NT-text. Codex Ephraemi Rescriptus (C) är en palimpsest, dvs. en återanvänd handskrift med en annan text i stället för den bortskrapade. Den innehöll ursprungligen hela Bibeln men innehåller nu bara delar av sex GT-böcker och delar av alla NT-böcker med undantag för 2 Tess. och 2 Joh. Med hjälp av den moderna kemin och fotografin har man kunnat läsa den bortskrapade skriften på en del palimpsester. Codex Ephraemi fördes till Italien i början av 500-talet där den kom att ägas av familjen Medici. Den finns nu i Frankrike.

Majuskelhandskrifterna, som är äldst, är skrivna med versaler utan varken accenter, aspiranter, iota subscriptum eller punktsättning, och mellanrum mellan ord och stycken saknas (s.k. scriptio continua). De 2795 minuskelhandskrifterna är från senare tid än majuskelhandskrifterna. De är skrivna i kursivstil och innehåller såväl accenter som punkt- och mellanrumsmarkeringar. Några av dem innehåller också kommentarer (s.k. codices mixti) eller en översättning (s.k. codices bilingues), oftast en översättning till latin (codices graeco-latini).

Hur gick kopieringen till?
Från första början kopierades de nytestamentliga texterna av individer, antingen för eget bruk eller å andras vägnar. Men eftersom kristendomen var en olaglig religion i det romerska riket fram till 300-talet, var det få kopior som gjordes av professionella skrivare vid särskilda platser för kopiering (s.k. scriptoria). Efter att kejsar Konstantin blivit kristen och befallt att 50 lyxkopior skulle göras av de heliga Skrifterna, började särskilda scriptoria att spela en viktig roll vid produktionen av bibelmanuskript. I scriptoriet läste en lektor texten högt och flera skrivare skrev ned vad de hörde honom läsa. Naturligtvis hade ett sådant system brister. Ett ögonblicks ouppmärksamhet, en hostning eller något annat störande ljud kunde få en skrivare att missa ett ord eller en stavelse. Dessutom försvårade homonymer (likljudande ord) produktionen av exakta kopior. De engelska orden great/grate och there/their kan tjäna som exempel på problemet med ljudliknande ord. En corrector hade som uppgift att korrekturläsa den slutliga produkten, men skrivfel kunde då som nu undgå korrekturläsarens ögon. Att framställa en bok på detta sätt var mycket dyrt. En Bibel kunde på den här tiden kosta ungefär trettio årslöner.

Under den byzantinska tiden (från 400-talet till 1400-talet) gjordes de flesta kopiorna av munkar som helt enkelt kopierade på egen hand utan att lyssna på någon som dikterade. En sådan metod innebar flera svårigheter i samband med följande fyra steg: 1) korrekt läsförståelse, 2) bevarande i minnet, 3) dikterande från minnet, och slutligen 4) handens rörelse. Med tanke på den stora ansträngning som var förenad med produktionen av kopior är det inte överraskande att skrivarna ofta la till en glädjevers vid slutet av sitt arbete, som ”Här slutar boken, Gud vare tack!”

Förutom själva bibeltexten kopierade skrivaren ofta också de förklarande noter eller kommentarer som skrivits i marginalen på de handskrifter som var föremål för kopiering. Sådana noter tjänade som en löpande kommentar till texten och gjorde att kopiering tog extra lång tid. Ibland infördes förklarande noter i själva texten och blev då orsak till några av de olika läsarter som nu finns.

Antalet varianter (i regel mycket små) av den nytestamentliga texten (s.k. olika läsarter) är mycket stort och uppskattas vanligen till cirka 150000 om varje liten detalj medräknas. Detta betyder inte att det är mycket svårt eller kanske rentav omöjligt att fastställa den ursprungliga texten. I de allra flesta fall kan olika läsarter spåras tillbaka till fel vid kopieringen. I 95 % av varianterna kan den rätta läsningen utan svårighet fastställas. I 95 % av de övriga fallen påverkar inte varianten textens innebörd. Inte en enda troslära skulle tappas bort eller ändras det minsta även om man skulle använda de sämsta manuskripten för att fastställa ursprungstexten.

Källorna som grundtexten hämtas från
De källor vi har för att fastställa grundtexten kan indelas i tre grupper: 1) De existerande manuskripten av hela bibelböcker eller delar av dem. 2) De äldsta översättningarna (Den grekiska av GTs hebreiska text = Septuaginta , den gammalsyriska = Peshitta, de tidiga latinska översättningarna = Itala, Vulgataöversättningen m.fl.). 3) Kyrkofädernas skrifter som innehåller citat från Bibeln.

Manuskriptens värde bestäms till stor del av följande: Är de av äldre eller förhållandevis nyare datum? Skrevs de noggrant eller slarvigt? Kopierades de av lärda eller olärda män? Kopierades de från en bra eller dålig förlaga? När det gäller de tidiga översättningarna beror mycket på om översättningen är bokstavlig eller fritt omskrivande (parafraserande). När det gäller bedömningen av citaten i kyrkofädernas skrifter blir frågan: Skrev kyrkofadern i fråga på grekiska eller på latin? Citerade han från en skriven text eller från minnet? Är hans hänvisning till ett bibelställe en tolkande kommentar eller ett citat? Använde han den hebreiska eller grekiska grundtexten eller en översättning? Är hans skrift av exegetisk, homiletisk eller polemisk karaktär?

Textus Receptus
Termen ”textus receptus” syftar på den grundtext till Nya testamentet som redigerades fram 1516 och därefter genomgick justeringar under åren 1519-1551. Den store humanisten Erasmus av Rotterdam (bild) var huvudmannen bakom detta arbete. Den grundtext han sammanställde 1516 gjordes utifrån majoriteten av de textfynd som då fanns (bara cirka åtta handskrifter), de flesta med byzantisk bakgrund från 800-talet. Han gjorde sedan vissa förändringar i samband med nya utgåvor 1519, 1522, 1527 och 1535. Efter Erasmus död 1536 lät Robert Estienne, känd under det latinska namnet Robertus Stephanus, redigera och trycka fyra utgåvor av Erasmus grekiska Nya testamentet 1546, 1549, 1550 och 1551. Den nuvarande versindelningen introducerades av Stephanus i hans utgåva 1551. (Den nuvarande indelningen av bibeltexten i kapitel gjordes i början av 1200-talet av ärkebiskopen av Canterbury Stephen Langton, död 1228). Textus Receptus kom att ligga till grund för nästan alla bibelöversättningar i mer än 300 år.

Textus Receptus är ingen dålig grundtext till Nya testamentet. Men det är uppenbart att den innehåller en del tillägg som har sin grund i evangelieharmonier, kommenterande förklaringar och i några fall gudstjänstpraxis. Dessa fromma tillägg förvanskar inte texten, men enligt Guds ord ska vi varken göra några tillägg till den heliga texten eller dra något som hör dit därifrån. Här några exempel på tillägg utifrån parallellställen:

Precis som goda predikanter idag tar hänsyn till allt som sägs i Bibeln om en viss händelse när den berörs i mer än ett evangelium, så gjorde man också under medeltiden evangelieharmonier, dvs. kombinerade vad de olika evangelierna hade att säga om samma händelse. När Textus Receptus som Matt. 17:21 har ”Detta slag kan inte drivas ut genom något annat än bön och fasta”, är detta hämtat från parallelltexten i Mark. 9:29. Denna vers finns inte med i de bästa handskrifterna till Matteus. Men versen är biblisk, den finns i Markusevangeliet. När Textus Receptus som Matt. 18:11 har ”Ty Människosonen har kommit för att frälsa det som var förlorat”, är detta en biblisk sanning från Luk. 19:10. Men den finns inte i de bästa handskrifterna till Matteus. När Textus Receptus som Matt. 27:35 har tillägget ”för att det skulle fullbordas som var sagt genom profeten: De har delat mina kläder emellan sig, och om min mantel har de kastat lott”, så är detta en biblisk sanning hämtad från Joh. 19:24. Men Matteustexten har inte detta tillägg enligt de bästa handskrifterna. När Textus Receptus som en fortsättning av Mark. 6:11 har ”Sannerligen säger jag eder: Det skall vara drägligare för Sodom och Gomorra på domens dag än för den staden”, är detta tillägg hämtat från Matt. 10:15. När Mark. 9:44 och 46 har tillägget ”där deras mask icke dör, och elden icke utsläckes”, är detta hämtat från vers 48 och därmed bibliskt korrekt. Men det stod inte också i vers 44 och 46 enligt de bästa handskrifterna. När Textus Receptus till Mark. 11:26 lägger till ”Men om ni icke förlåter, så skall ej heller eder Fader, som är i himmelen, förlåta det ni bryter”, då har man hämtat detta tillägg från Matt. 6:15. När Luk. 23:38 fått tillägget ”skriven med grekiska, latinska och hebreiska bokstäver”, är det hämtat från Joh. 19:20 etc.

Den doxologiska avslutningen till Fader Vår ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet, amen” finns inte med i de bästa och flesta handskrifterna som en avslutning efter Matteus 6:13. Den har sannolikt förts in i texten, eftersom denna avslutning kom att användas i liturgin.

När det finns skillnader mellan olika handskrifter, s.k. olika läsarter, kan i de flesta fall ett närmare studium klara ut hur skillnaden uppstått och vilken ordalydelse den ursprungliga texten hade. I de fall man inte kan avgöra vilken text som är den ursprungliga, den rätta grundtexten, bör man ärligt i en fotnot tala om att det finns andra handskrifter som har en annan ordalydelse och sedan ange den.

Comma Johanneum

En uppmärksammad skillnad mellan de gamla översättningarna som bygger på Textus receptus och översättningar från senare tid är 1 Joh. 5:7-8. Detta ställe kallas ”comma Johanneum”. Ordet ”comma” betyder kort sats och den korta sats som finns som ett tillägg i Texts Receptus markeras här med halvfet stil: ”Ty tre äro som wittna i himmelen, Fadren, Ordet och then Helige Ande: och the tre äro et. Och tre äro the som wittna på jorden, Anden, Watnet och Blodet: och the tre äro til et” (Karl den XII:s bibel). Inte ens Erasmus hade med comma Johanneum i sina två första utgåvor. Han tog med det först i sin tredje utgåva 1522.

Nästan alla handskrifter till 1 Joh. 5:7-8 har ordalydelsen: ”Ty det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och de tre är samstämmiga.” Eftersom Bibeln så tydligt lär att Gud är treenig och de tre personerna i den ende sanne Guden är helt samstämmiga, är det naturligt att många kristna har tänkt på Guds treenighet i samband med denna vers. Säkerligen har många bibelutläggare gjort en markering om treenigheten i marginalen till texten. Vi har tidigare nämnt att det var vanligt att göra korta förklarande kommentarer i textmarginalen och att de som kopierade texten ofta även kopierade marginalkommentarerna.

Den stora mängd av handskrifter som vi numera har tillgång till visar med all önskvärd tydlighet att comma Johanneum är en teologisk kommentar som inte hör med till själva bibeltexten. Kommentaren fördes in i texten först under medeltiden och då i en latinsk översättning av Nya testamentet. Även om de tillagda orden lärde treenigheten, tog inte Luther med dem och lät dem aldrig ingå i sin översättning. År 1550 opponerade sig Bugenhagen mot dessa ord ”av sanningsskäl”. Så att påstå att en reformationsbibel måste ha med dessa ord är i själva verket att handla i strid med reformatorerna Luther och Bugenhagen.

Reformationsbibeln
I början av 1994 startades arbetet med en språklig bearbetning av Karl XII:s bibel. Projektet fick namnet Reformationsbibeln. Nya testamentet finns redan utgivet och arbetet pågår nu med Gamla testamentet. Vi har redan nämnt att Karl XII:s bibel är en bra bibelöversättning som visar en god teologisk förståelse av Bibelns frälsningshistoria och vad Bibeln lär om Kristus och hans frälsningsverk. Vi hoppas att en god språklig bearbetning av Karl XII:s bibel kommer att befrämja bibelstudiet och biblisk kristendom.

Det tragiska är emellertid att svenska reformationsbibelsällskapet på ett ohistoriskt sätt upphöjer Erasmus epokgörande men ändå i mångt och mycket bristfälliga sammanställning av ett grekiskt textunderlag till Nya testamentet som identisk med den ursprungliga grundtexten. Man säger t.o.m: ”Vår översättning utgår ifrån en grekisk text, som har varit i oavbruten användning under hela den kristna epoken.” Vidare: ”Vid de få tillfällen när Karl XII:s kyrkobibel avviker från Textus Receptus så har vi med hjälp av grekiskkunnig expertis översatt Textus Receptus direkt. Det innebär att Reformationsbibeln är en grundtexttrogen översättning av Textus Receptus.” Men Textus Receptus är ju ingen ursprunglig handskrift utan ett försök att rekonstruera en text som är så nära det försvunna originalet som möjligt. Att inte sakligt studera alla de handskrifter som nu finns i detta rekonstruktionsarbete utan bara beakta en rekonstruktion som gjorts på ett begränsat textmaterial inger inte förtroende.

Det är utmärkt att svenska reformationsbibelsällskapet vill kämpa för full bibeltrohet och biblisk teologi. Men en presentation av Textus Receptus och handskriftssituationen som lätt kan konstateras vara grovt vinklad stärker inte förtroendet för Bibeln. Inte heller inger det förtroende när det påstås att en grundtext utan de kompletterande tilläggen i Textus Receptus är exempel på kritik mot Bibelns lära om treenigheten och Kristi gudom. En rad skillnader mellan olika handskrifter har ingenting med dessa läror att göra. De är fast förankrade i Bibeln genom att de upprepas så många gånger. Rationalisterna finner inget stöd i Bibeln för sina angrepp på dessa läror. De hämtar sitt stöd i utombibliskt, rationalistiskt och naturalistiskt tänkande.

Enligt Skriften är det en synd om man tar bort ord från den ursprungliga bibeltexten. Men det är likaså en synd om man gör tillägg till den ursprungliga texten. De som sätter likhetstecken mellan Textus Receptus och den ursprungliga grundtexten menar att senare översättningar begår en synd genom att ta bort delar av Guds ord. Men om nu senare översättningar i detta fall följer den ursprungliga grundtextens omfång, skulle synden i stället ligga redan hos Erasmus av Rotterdam! Man får ju inte heller göra tillägg till Guds ord!

Vi hävdar emellertid att både Erasmus och senare tiders grundtextforskare och översättare genom ett ödmjukt sökande efter att komma så nära den ursprungliga grundtexten som möjligt kan ge oss mycket hjälp i förståelsen av Guds Ord.

Seth Erlandsson

Artikeln först publicerad i Folkbibelnytt 2012-1

Kontakta oss

Stiftelsen Svenska Folkbibeln, Hantverkarvägen 24, 136 44 Handen

Tel: 08-7412601 - Email: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. .

Dela med dig...

Och ta del av nyheterna fran oss