Ett grundtema i Bibeln är att Gud som skapat människan också uppenbarar sig för henne. Det har han gjort exempelvis genom skapelsen (Ps 19:2f, Apg 14:15f, Rom 1:19f), samvetet (Rom 2:15) och en längtan som är nedlagd i människans hjärta (Pred 3:11). Detta brukar kallas den allmänna uppenbarelsen.

Men eftersom människan vänt sig bort från Gud är den allmänna uppenbarelsen inte tillräcklig för att lära känna Gud och finna vägen tillbaka till gemenskapen med honom (Pred 3:11, Rom 1:21f). Denna frälsning förmedlas endast genom den särskilda uppenbarelsen i Guds ord.

Profeterna
Därför utvalde Gud ett folk till att ta emot hans budskap till människan. Bland Israels folk upprättade han profeter som Mose, David och Jesaja (2 Mos 3:15f, 2 Sam 23:2, Jes 1:1) för att förmedla hans ord och hans löften om den kommande frälsningen. Bibeln vittnar att ”ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud” (2 Petr 1:21). Profeternas ord och skildringar av Guds gärningar bland människorna samlades i de heliga Skrifter som idag bär namnet Gamla testamentet. Dessa Skrifter vårdades ömt och förelästes varje sabbat i den judiska gudstjänsten (Luk 4:16f).

Jesus Kristus
När så Moses och profeternas Skrifter hade lästs bland folket i hundratals år kom den tid då deras förutsägelser skulle gå i uppfyllelse: Jesus Kristus, Guds eviga Ord (Joh 1:1), trädde fram som människa. Nya testamentet berättar: ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Hebr 1:1-2). Herren Jesus sade: ”De ord som jag har talat till er är Ande och liv” (Joh 6:63). ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå” (Luk 21:33).

I sin undervisning bejakade Jesus helt och fullt den tidigare uppenbarelsen i Gamla testamentet som sin Faders ord och betonade dess vittnesbörd om honom: ”Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna” (Luk 24:44). På så sätt råder det ett ömsesidigt beroende mellan Jesus som Guds levande Ord (Joh 1:1, 14, Upp 19:13) och Bibeln som Guds skrivna ord (Joh 10:35), där Jesus vittnar om Bibeln och Bibeln vittnar om Jesus (Joh 5:39, 46). Vi lär känna Jesus och får del av frälsningen endast genom Guds ord i Bibeln, ”de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus” (2 Tim 3:15).

Apostlarna
Jesus utvalde tolv apostlar till att vara hans auktoriserade vittnen som skulle bevara allt han sagt och gjort för att föra det vidare till världens alla folk (Matt 28:20, Luk 24:47f, Joh 17:8, 20). Till sin hjälp skulle de ha samme helige Ande som hade talat genom profeterna och som nu skulle påminna dem om allt Herren Jesus hade sagt (Joh 14:26). Apostlarna fick en särskild fullmakt som Jesu sändebud: ”Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig” (Luk 10:16, Joh 13:20). Apostlarnas undervisning och skildring av Jesu ord och gärningar bildade en helig skriftsamling, Nya testamentet, som tillsammans med Gamla testamentets Skrifter utgör Bibeln (2 Petr 3:15f). Därför är de som tror på Bibeln ”uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef 2:20).

Skriftens inspiration
Bibeln lär om sig själv att ”Hela Skriften är utandad av Gud” (2 Tim 3:16). Liksom andedräkten följer med ordet som talas, så är den helige Ande en oskiljaktig del av Guds ord i Skriften (Joh 6:63). Denna ”utandning” brukar på latin kallas ”inspiration”. 

Inspirationen innebär att profeternas och apostlarnas ord samtidigt är Guds ord och ska tas emot som sådant (1 Tess 2:13). Detta betyder inte att den helige Ande skulle ha dikterat orden på ett mekaniskt sätt som raderat ut de bibliska författarnas egna personligheter. Gud har använt de olika författarnas särart så att deras personliga prägel lyser fram i ordval och for-muleringar, men det är ändå den helige Ande som gett dem orden så att Skriften kallas Guds ord (Joh 10:35), ”levande och verksamt” och ”skarpare än något tveeggat svärd” (Hebr 4:12).

Skriftens kanonisering
Den process genom vilken kyrkan erkände de skrifter som profeterna och apostlarna fått från Gud kallas ”kanonisering” (av grek. kanon, ”regel, rättesnöre”, Gal 6:16). Gamla testamentets hebreiska kanon sanktionerades av Herren Jesus genom att han gång på gång citerade och hänvisade till ”lagen och profeterna” (Matt 5:17). Nya testamentets grekiska skrifter blev allmänt erkända och citerade som helig Skrift redan i generationen efter apostlarna (”de apostoliska fäderna”) på tidigt 100-tal e. Kr. (se även 2 Petr 3:15f). 

Med tiden började det också komma förfalskningar, gnostiska evangelier som sökte lägga kroppsföraktande läror i Jesu mun, helt utan kontakt med den judiska ursprungsmiljö som präglar de äkta evangelierna. Därför ställde urkyrkan upp tre kriterier för att avgränsa sin kanon. En nytestamentlig skrift skulle vara:

1) apostolisk, alltså skriven av en apostel (Matteus, Johannes, Paulus, Petrus) eller under direkt apostoliskt överinseende (Markus som Petrus tolk och Lukas som Paulus följeslagare, samt Herren Jesu bröder Jakob och Judas)

2) universell, alltså använd av församlingar över hela Romarriket som läsning i gudstjänsten

3) renlärig, alltså överensstämmande med Nya testamentets vittnesbörd som helhet

Denna granskning var så noggrann att sju av de sista böckerna i Nya testamentet (Hebr, Jak, 2 Petr, 2-3 Joh, Jud och Upp) krävde ingående diskussioner mellan öst- och västkyrkan innan man vid de stora kyrkomötena på 300-talet e. Kr. enades om deras plats bland de skrifter som varit erkända ända från början.

Gud har vakat över sitt ord
Eftersom Guds ord är dyrbarare än guld (Ps 19:11) och ska förmedlas till alla folk (Matt 28:20) har fornkyrkan gjort oräkneliga avskrifter av apostlarnas grekiska originalmanuskript. Av dessa finns cirka 5 000 st bevarade till idag, varav de tidigaste härstammar från 100-talet e. Kr (detta kan jämföras med verk av Platon och Julius Caesar som kan vara belagda i ett tiotal sena avskrifter men ändå anses tillförlitliga). Dessa tusentals handskrifter, som är anmärkningsvärt samstämmiga, har sammanställts i en vetenskaplig utgåva (Nestle-Aland 27) av Nya testamentets grekiska grundtext som legat till grund för Svenska Folkbibelns översättning. 

Även Gamla testamentets hebreiska text finns mycket tidigt belagd genom Dödahavsrullarna, som härstammar från århundradena strax före  och efter vår Herre Jesu födelse. Genom dessa vittnesbörd kan vi med textforskningens hjälp följa de heliga Skrifternas väg genom historien fram till våra dagar och se hur Gud har varit trofast att uppfylla det löfte han gav: ”Jag skall vaka över mitt ord” (Jer 1:12).

Kontakta oss

Stiftelsen Svenska Folkbibeln, Hantverkarvägen 24, 136 44 Handen

Tel: 08-7412601 - Email: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. .

Dela med dig...

Och ta del av nyheterna fran oss